Söndag - End with a bang

Gårdagen måste ha varit den bästa dagen på riktigt länge. Allt började egentligen en kall Februaridag uppe i Vemdalen med ett samtal ifrån Danny. Han hade hört att jag varit målvakt i många år och kanske att jag var sugen på att spela lite. Minns att jag sken upp som en sol för att sedan komma tillbaka till verkligheten. Jag var på väg till Göteborg, min axel var paj, jag hade inte tränat fotboll på allvar under i allafall 2år. Dannys svar blev såhär "Nej med det är lugnt! Vill du bara vara med varannan match så är det okej, träningar kan du köra en gång i veckan." Denna lögnen svaldes fortare än en pigelin hemma hos Froid.(jag har hört historier) "Visst!" Verkligheten var givetvis en helt annan. 2-3 gånger i veckan med träningsmatcher varje helg och skulle man missa någon träning/match kom alltid någon av följande frågor:

• Är du förkyld... Hur förkyld?
  
• Ska du iväg... jaha, men det kan du väl ändra på?
  
• Har du ont... Du väl vara med lite grann?
  

Givetvis spelar alla dessa på mitt dåliga samvete så ibland står man ändå där med snor som rinner, med en avbokad biljett hem till morsan eller med ett trasigt lår som smärtar något fruktansvärt och känner att DEN DÄR JÄVLA STOCKHOLMAREN inte är riktigt klok. Men sanningen är ju att frågar du din mamma om du ska spela så blir svaret nästan alltid NEJ, frågar du dig själv så blir svaret nästan 50/50 JA & NEJ och frågar du din tränare så kommer du få ett JA till 99% av gångerna.


Men de som lyssnar på sin mamma vinner aldrig några matcher och de som lyssnar på sig själv fullföljer inte sina matcher. Det är de som lyssnar på tränaren som efter säsongen kan stå där och säga "Jag har tränat stenhårt, min kropp värker av alla skador, jag har inte sett min familj på 3 månader men fan... Det var värt alltihop!". För att är man som jag så kommer känslan av att vinna alltid vara större än känslan att ha ont. Idag värker axeln efter ett skott från Granborn, halsen roslar för att man spelat i skjorts i +14 grader men igår.. Då vann vi och det är ändå DEN känslan som kommer sitta kvar.

Jag har ändå svårt att vara riktigt glad över säsongen. Vi missade vårt mål att gå upp. Jag missade vårt mål över insläppta mål. (20mål på 22 matcher.. Tack för det målet Nagy) En tredje plats är ju faktiskt First looser platsen. Det är alltid tråkigt att ransaka sin egen prestation och jag känner att jag skulle tagit mer ansvar under året. Och det hoppas jag att fler tycker... Vad är det man säger? When the going gets Tough, the tough gets going. I siffror blir den egna insatsen 18 matcher, 23 insläppta mål, 1 mål, 6 nollor.

Fick en kommentar på mitt sista inlägg:
CK sa...
Och för oss som varken stannar eller VÄLJER att lämna...???
¨
Svar:
De dricks under bordet på fredag, avtackas och lämnas sovande i Jonas soffa. För att det finns inget bättre än att få avsluta med en riktigt stor smäll. (Läs. "End with a bang" dvs inget slagsmål utan bara ett slagfält)

Blev mycket fotboll känner jag.. Lördagen avslutades i allafall hemma hos André där min pizzamage höll på att vändas ut och in! Jag blir spyfärdig bara jag skriver om det.. Deras Golden Retriever löper och tvingas bära hundtrosor vilka Hiljanen glatt visar upp. Dessa var ju inte direkt rena och såg mer ut som ett mordvapen än som underkläder. Detta trauma kommer sitta kvar länge.. Vi såg en film oxå. Body of Lies. Se den!