1.30 or die trying...

Jag vet inte riktigt vad som hände. Gick ut ett ganska hyggligt tempo, inget speciellt, kände mig pigg och fräsh i benen. Laddad till tusen var jag och jag hade förhoppning om stordåd. Visserligen var det riktigt hett på Göteborgsasfalten och temperaturen visade 26grader. Det varmaste gbg-varvet någonsin. En ganska bra debut. Jag kände mig så frisk att jag hoppade över den första västskekontrollen. Och det kanske var där allt förstördes. Jag kanske gick på lite för hårt över första bron. Jag vet faktiskt inte. Efter 7km sa det tvärstopp. Soppatorsk. Väggen, klagomuren.. Ja.. Jag parkerade i solskenet. Efter 7 (SJU!!! ) kilometer. Jag trodde visserligen att jag skulle få lite problem efter 13-14 då jag inte har tränat mycket längre. Men efter 7.. i det måttliga tempot.. Nej, jag vet faktiskt inte vad som hände. Jag la ner mina drömmar om 1.30 efter 7km. Jag sa till mig själv.. Okej.. Nu satsar jag på 1.40. 500meter senare skrek kroppen att jag skulle bryta. Jag vräkte i mig energidryck och hällde över vatten varje gång jag fick tid. Men det var för sent. Det gick inte att vända, jag hade redan hoppat över stupet. Jag bestämde mig för att kriga in i mål.. Inte riktigt roligt att kriga med 13kilometer kvar och har gått i väggen. Varje litet uppförslut gjorde att jag inte kunde springa mer. Jag tvingades stanna vid alla vätskekontroller, gå i backar, för att det fanns ingenting där. Ingenting alls!

Det har ju hänt en gång innan.. Jag vet hur det kändes då. Lidingö 15km men där dog jag efter 12km.. 3km kan man kriga. 13-14km i 26 grader är fan inget vidare. Götaälvsbron var ett helvete, avenyn gjorde att jag ville spy. Hela avenyn var full av kollapsande löpare och överallt hördes ambulans-sirener. Eftersom mitt löpsteg blev en katastrof drog jag även på mig blåsor under båda fotsulorna vilket gjorde min Golgata ännu värre. Efter avenyn kom krampen.. Höger vad small till i den timida uppförsbacken. Vid detta tillfälle började jag le.. Jag tänkte på all den tid jag har lagt på detta. All backträning, alla intervall löpningar i skogar och på gator, alla långpass med pulsklocka för att nå mitt mål. Jag har tränat in ett optimalt löpsteg, planerat tider, räknat puls, ja.. allt. Och nu var jag där. 3/4delar död, kramp i vaden, kippade efter luft och klockan närmade sig 2 timmar. Då började jag le.. Jag skulle njuta lite iaf. Känna stämningen, jag kunde ju ändå inte springa. Ytterligare folk låg hela vägen till slottskogen, helt apatiska utmed löparstigen. Jag var rätt glad att inte ligga där med dem. När jag sprang in över mållinjen stannade klockan på 1.59 nånting. Dryga 29minuter efter mitt mål. Men fan.. Jag krigade utan energi i 13-14km. Usch fan! Vill passa på att gratulera Erik som förbättrade hans tid till 1.43.18. Mycket bra. Nästa år får jag nog kvala in igen. Annars får jag starta långt bak! :D Varför gör jag detta? Trots denna malör så är jag oerhört motiverad att få revanch! Jag hoppas det blir ett långlopp till under 2010. På fredag blir det vilket fall som helst Eksjö Stadslopp. 10km asfalt. Hoppas fötterna hinner läka innan dess. Nu ser jag fram emot GBG-varvet 2011! Tid bestäms senare... :D

Det här blir mitt sista inlägg, hoppas någon blivit lite inspirerad av min galenskap.

Snart redo

Jag återhämtar mig nu och kollar igenom lite vad jag åstadkommit under min träningsperiod sedan september. Inte bara för intresse skull men kanske även för inspirationsändamålet. Under månaderna Sept-Feb tränade jag både Fotboll, styrka och löpning vilket har gjort mig ganska bra grundtränad.

Under september månad blev det 62km löpning med som sagt tillägget Fotboll och Styrka.
I oktober spelade vi ingen fotboll men det blev 102km löpning och en hel del styrka.
I november var fotbollen igång igen och det blev utöver det och styrka 54km löpning.
December var en tuff månad med riktigt mycket fotboll. Hann dock med att springa 43km.
Januari som var sista månaden i Växjö sprang jag 48km samtidigt som jag tränade fotboll. Ett och annat gympass körde vi oxå.
Februari - Ny stad, nytt jobb ingen fotboll, ingen styrka och väldigt måttliga 37km löpning.
I mars fortsatte slöträningen, 26km löpning och min sämsta månad hittills.
I april bestämde jag mig för att köra igen och det blev hela 103km löpning, tuff sådan.
Maj har gått två veckor redan och jag har bara hunnit med dryga 20km.

Totalt 495km löpning.

En liten tillbakablick har även lyft fram att jag varit sjuk mer än normalt, att hårda tränings månader gör mig mer taggad, att jag hellre löper kort och hårt än långt och långsamt. Jag vill se resultat snabbt och ta tid på allt. Gärna köra med pulsmätare och se hur hjärtat arbetar. Fick under läkarundersökning på nya jobbet veta att jag har exceptionellt bra lungor. Damen var riktigt imponerad.. Över 6 liter på 1sek (normalt för min ålder och längd 4.6l) och upp emot 8 liter totalt mot normala 6.nånting.

Jag är jäkligt orolig att jag inte sprungit långt nog.. Antalet pass har jag svårt att se att jag skulle kunna slänga in fler. Fan.. Man vill ju leva oxå! Men alla de här småförkylningar som suttit i länge, knäproblem och ont i benhinnor har gjort att det inte gått träna mer. Kanske kunde tränat annorlunda men.. Lätt att vara efterklok och jag måste ändå tillägga att jag aldrig någonsin tränat så här hårt till någonting innan. Just smärtgränsen vilket temat är på bloggen har jag lyft och jag känner att jag är redo. Ge mig bara en frisk kropp så är jag så redo som jag kan vara. Yttre omständigheter kan fälla mig, men psyket och viljan finns där. Jag är redo nu!

Återstående dagar vill jag i första hand bli frisk, sen vill jag jogga lite under nästa vecka och känna att kroppen kommer igång, kanske lite kortare stegringslopp. Att köra ett långpass när det är lite mer än 8 dagar kvar till loppet känns inget vidare. Det jag inte har i kroppen nu, det kommer jag inte ha den 22e heller.

Danny har inte rapporterat så mycket tider vilket gör att hans kapacitet är lite svårbestämd, men det är ju och andra sidan min med. Farsan vill springa och göra det på runt 1.40. Nisse kommer säkerligen flyga fram med hans 60kg kenyankropp. Min klocka kommer vara inställd på att milen går på 43. Sen får kroppen och dagsformen bestämma var jag landar på. Nu är jag tokladdad igen. Uschanamig!

Sjukling..

Usch ja.. Lite över 10 dagar kvar till loppet och jag mår inget vidare. Har dragit på mig nåt virus, hoppas det inte är allvarligt. Har inte kunnat träna på sista tiden för att jag fortfarande har ont i mina knä. Får fokusera på att bli helt frisk och kanske kunna köra något form av komma igångpass framåt helgen, kanske nästa vecka... Vi får se vad kroppen säger helt enkelt. Jag vill verkligen inte riskera något nu. Bäst att ta det lugnt! I helgen blir det växjö och Bröllop. Nice. Jobbet kommer svälja en hel del tid oxå. Blir nog en hel del hotellnätter med detta jobbet. Och börja golfa.. Hur ska jag hinna? Ingen som vet!

Mest skador...

Det har varit lite skadedrabbat efter loppet i lerum. Har ont i både fötter och knä. Har dock lyckats varit ute i växjö och sprungit medan det vankades festiviteter på annat håll. Hade egentligen tänkt att springa 2 varv på 11.3an i fylleryd men efter att har blivit uttråkad och fått enorm skoskav av mina nya skor fokuserade jag istället på att nå drömgränsen 50min. Jag såg ganska tidigt att det skulle vara möjligt men ju närmare målet jag kom så verkade det tufft att nå dit. Sprintade sista kilometern och nådde inte riktigt fram i tid. 50.13.. Satan! Men jag klarar helt klart 50min och jag går in för att springa 11.3...

Sen har kroppen sagt ifrån och inte förrän idag har jag varit ute. Joggade 7.5km mest för att komma igång efter den hårda träningsperioden.. Jag mår rätt bra trots allt. Jobb och sömnbrist sätter sig lite i kroppen. Ska bli riktigt skönt att få detta gjort nu.. Vill bara ha det gjort så jag kan gå vidare!