Jag vet inte riktigt vad som hände. Gick ut ett ganska hyggligt tempo, inget speciellt, kände mig pigg och fräsh i benen. Laddad till tusen var jag och jag hade förhoppning om stordåd. Visserligen var det riktigt hett på Göteborgsasfalten och temperaturen visade 26grader. Det varmaste gbg-varvet någonsin. En ganska bra debut. Jag kände mig så frisk att jag hoppade över den första västskekontrollen. Och det kanske var där allt förstördes. Jag kanske gick på lite för hårt över första bron. Jag vet faktiskt inte. Efter 7km sa det tvärstopp. Soppatorsk. Väggen, klagomuren.. Ja.. Jag parkerade i solskenet. Efter 7 (SJU!!! ) kilometer. Jag trodde visserligen att jag skulle få lite problem efter 13-14 då jag inte har tränat mycket längre. Men efter 7.. i det måttliga tempot.. Nej, jag vet faktiskt inte vad som hände. Jag la ner mina drömmar om 1.30 efter 7km. Jag sa till mig själv.. Okej.. Nu satsar jag på 1.40. 500meter senare skrek kroppen att jag skulle bryta. Jag vräkte i mig energidryck och hällde över vatten varje gång jag fick tid. Men det var för sent. Det gick inte att vända, jag hade redan hoppat över stupet. Jag bestämde mig för att kriga in i mål.. Inte riktigt roligt att kriga med 13kilometer kvar och har gått i väggen. Varje litet uppförslut gjorde att jag inte kunde springa mer. Jag tvingades stanna vid alla vätskekontroller, gå i backar, för att det fanns ingenting där. Ingenting alls!
Det har ju hänt en gång innan.. Jag vet hur det kändes då. Lidingö 15km men där dog jag efter 12km.. 3km kan man kriga. 13-14km i 26 grader är fan inget vidare. Götaälvsbron var ett helvete, avenyn gjorde att jag ville spy. Hela avenyn var full av kollapsande löpare och överallt hördes ambulans-sirener. Eftersom mitt löpsteg blev en katastrof drog jag även på mig blåsor under båda fotsulorna vilket gjorde min Golgata ännu värre. Efter avenyn kom krampen.. Höger vad small till i den timida uppförsbacken. Vid detta tillfälle började jag le.. Jag tänkte på all den tid jag har lagt på detta. All backträning, alla intervall löpningar i skogar och på gator, alla långpass med pulsklocka för att nå mitt mål. Jag har tränat in ett optimalt löpsteg, planerat tider, räknat puls, ja.. allt. Och nu var jag där. 3/4delar död, kramp i vaden, kippade efter luft och klockan närmade sig 2 timmar. Då började jag le.. Jag skulle njuta lite iaf. Känna stämningen, jag kunde ju ändå inte springa. Ytterligare folk låg hela vägen till slottskogen, helt apatiska utmed löparstigen. Jag var rätt glad att inte ligga där med dem. När jag sprang in över mållinjen stannade klockan på 1.59 nånting. Dryga 29minuter efter mitt mål. Men fan.. Jag krigade utan energi i 13-14km. Usch fan! Vill passa på att gratulera Erik som förbättrade hans tid till 1.43.18. Mycket bra. Nästa år får jag nog kvala in igen. Annars får jag starta långt bak! :D Varför gör jag detta? Trots denna malör så är jag oerhört motiverad att få revanch! Jag hoppas det blir ett långlopp till under 2010. På fredag blir det vilket fall som helst Eksjö Stadslopp. 10km asfalt. Hoppas fötterna hinner läka innan dess. Nu ser jag fram emot GBG-varvet 2011! Tid bestäms senare... :D
Det här blir mitt sista inlägg, hoppas någon blivit lite inspirerad av min galenskap.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar